GRATTIS NIKON!

Lucka 24

Det glada budskapet

När Gerda samlade ihop sig på nytt och svalde, då vimlade Lussebollen runt och stannade en liten bit ovanför Ristos huvud, strålandes som en stjärna.

Så tog privatdetektiven till orda:

Och det hände sig vid den tiden att Risto föddes en julnatt 1952 som son till ett par finska tangomusiker, Jussi och Marja bakom scenen på Folkets hus i Hofors. Hon lindade honom i några skurtrasor och lade honom i en städskrubb. Vad få visste och något som förblev en väl bevarad hemlighet var att han skulle uppfylla profetian från Jäs-Ajas bok. Jäs-Aja var ett Hoforsoriginal som drev ett bageri där hon bakade kringlor och julkusar. Risto var av ristaresläkt och kunde både tyda runor och förfärdiga runstenar.

Arbetsmarknaden var kärv för hans yrkeskår. Han hade hankat sig fram på olika jobb och flyttat runt i Midvinterland. Profetian sade att en frälsare skulle komma och en dag tyda skriften och återföra den förlorade röda rubinen till katedralen i Idwin. Då och först då skulle det kunna bli fred mellan folken. Då skulle det bli andra bullar, som Jäs-Aja skrev. Nu hade dagen kommit då Risto av en slump gick förbi den gamla runstenen på Toto Alfredos åker. Han kastade ett getöga på de inristade tecknen och utbrast:

-Här står ju för saatana var man kan finna den försvunna rupiinen. Allt är som Jäs-Aja har förutsagt! Kom Esa, vi behöver sno en pil. 

-Det står en gammal Mercedes parkerad framför Sibylla, som jag kan tjyvkoppla, svarade Esa.

Vad som sedan skedde är fortfarande höljt i dunkel. Kanske ska det avslöjas i nästa ljugkalender?

God Jul och Gott Nytt År alla läsare!

Lucka 23

Bautabjudning med bekännelser

Ja, som nyligen sagts jagade snart sagt alla i Midwinter efter den förhäxande djupröda Rubinnäktergalen. Det var som om något drog dem mot den, som en magnetisk dragningskraft. Var det pengabegäret? En liknande rubin hade tidigare sålts på Julstugan i Idwin i utbyte mot tjugo stycken lotter i tombolan. Och en hamburgerklämma. Ja, ni hör, gott folk. Här fanns all anledning att se om sitt hus.

Just idag gjorde Midwinter också skäl för sitt namn. Kallt som i en sibirisk jordkällare och mörkt som i, ja, en sibirisk jordkällare. Dessutom var det drivor av snö som, öh, som utanför en sibirisk jordkällare.

Stanna nu därför gärna upp mitt i sillkoket och visualisera scenen: Den flåsande julhunden med Gert Egil Kuj, bror till Gerda, som har Rubinnäktergalen i sin hand far in i bilden igen och vidare. Efter kommer privatdetektiv Gerda Kuj, paddlandes med ett ben, och våra kära Risto och Esa, finlandssvenskar, hand i hand. Makarakaupa, svart i synen och i sinne, svär över sina odugliga kumpaner. Och där är Sten-Runo Glimmer, runolog, salig i Åmänningen, eller lever karln? Toto Alfredo, bonde, och Owen Ben Ducent, obducent, holländare, kommunist och jurymedlem för kommunens detektivpris ”Förstoringsglaset”. Kort sagt – alla är på väg. Men vart?

Julhunden och Gert Egil leder dem till en byggnad av samlingskaraktär där alla ramlar in. Det är MC-klubben som plötsligt förvandlats till ett enda stort julkalas.

Gary Gargoyle, domkyrkovaktmästare, hälsar välkommen med ett rim.
”Se nu krypa tomtar fram ur vrårna, supa, svina, skita i Corona. Nu glömmer vi restriktionerna och äter upp portionerna!”

”Här är en till som vill säga några ord”, säger Gary och lämnar mikrofonen till Gerda. Hon klappar på micken och säger:
”Hör ni mig? Alfa, delta, omikron. Testar.”
”Hon är mutad”, ropar Käll B Marcström, runolog.
”Det är hon inte alls”, svarar Rupert Rask från Idwindiska Kompaniet.

Och då, som vore den sprungen ur en julfés trollstav, svävar Lussebollen in, skinandes och varm, och stannar liksom hoovrandes upp ovanför hela vårt gäng.

Gerda sneglar upp mot Lussebollen, får en så varm känsla inombords att hon till och med ångrar att hon mobbade Risto och Esa på gymnasiet. Hon drar lite på det, men så kommer det:
”Hej hela Midwinter. Jag har någonting som jag skulle vilja berätta för er…”

Lucka 22

Folköl och dunka dunka

”Sicken soppa!” sa’ Gert E. Kuj högt för sig själv. Han tänkte igenom hur allt hade eskalerat likt en snöbollsrullning och hur han och Sten Runo Glimmer skulle sno sig ur soppan på sådant sätt att deras anseenden inte skulle fläckas.

Gert och Sten Runo hade i många år träffats på fredagskvällar över några pilsner och funderat över livets mysterier. Oräkneliga var de gånger då de hade lösningen på all världens problem, lika många gånger var på lördagsmorgonen lösningarna borta. Ibland, när tillfälle gavs, kunde sammankomsterna sträcka sig till söndagsmorgnarna. Då, och vid några andra tillfällen, nyttjades starkare drycker än pilsner. Nyligen hade de diskuterat möjligheterna att själva producera ett gott öl som skulle falla många törstande i smaken, att öl på allas läppar.

I samma veva fick Sten Runo i uppgift att tyda en runstenstext. Runstenen låg på ett par kraftiga bockar och Sten Runo hade inga större svårigheter att tyda texten. Medan han gick runt stenen och tänkte med hakan vilandes i handen vars armbåge vilade i den andra handen, sköt ett sting av information genom ögonvrån rakt in i den lärda hjärnans epicentrum. Sten Runo såg runstenen uppifrån och kunde då se att det också gick att läsa en text åt andra hållet, upp och ner och bak o fram så att säga. Det var ett recept på ölmjöd! Sten Runo var ensam i rummet och tecknade snabbt ned receptet i sin anteckningsbok. Det föll sig så att detta var en fredagseftermiddag och redan samma kväll sammanstrålade Sten Runo med Gert och påbörjade proceduren med att tillverka det receptet gömde. På söndagsmorgonen kunde de vid provsmakningen konstatera att drycken var himmelskt god!

Vidare i runtexten stod också att läsa att Store Steffe Svetsfaste på sitt svärd hade ristat in receptet på en kryddning av ölmjödet som gjorde det än mer himmelskt. Denna kryddning måste de två finsmakarna få ta del av!

I periferin av de två dryckesbröderna fanns Esa och Risto. De hade alltid velat vara med på fredagskvällarnas vätskepåfyllning men alltid nekats. Ett par pilsner är okej, men ett par helrör Koskenkorva skapar kaos och osämja, det var Sten Runo och Gert överens om. Esa och Risto gjorde framstötar med jämna mellanrum – satt under köksfönstret och finurlade fram olika strategier, lyssnade via skorstenen, sände fönsterbläcksduvor att inhämta information (duvornas kuttrande svar tolkades alltid olika beroende på fyllnadsgraden hos Esa och Risto). Så även denna fredagskväll hade Esa och Risto tagit sig till förstubron liggandes i tröskelhöjd med varsin plåtburk mot yttre köksdörren och örat mot burken för att lyssna in sig på begivenheterna i köket.

I runtexten stod även att läsa ”andra benet”. Att ta en rackabajsare i ”andra benet också” är ju ett välkänt uttryck för att häva i sig en sup till efter den första. Men var det rätt tolkning? Det fick vänta.

Egil hade försvunnit från julfirandet föregående år efter att ha behövt gå ut och köpa tidningen. Både Egil och hans Yamaha XT 500 var sedan dess försvunna. Vad ingen visste var att Egil hade tagit en kort tur till skjulet vid vägskälet där han gömt tomtedräkten. Den snabbaste vägen var över den isbelagda tjärnen, men isen höll inte och Egil med Yamahan for igenom och Egil drunknade. Sent i oktober innevarande år fiskade Esa och Risto upp både båge och bål när de i ett mycket berusat tillstånd metade efter haj. Yamahan behöll de, skelettet slängde de i en grop invid bonden Toto Alfredos åker. Ett av Egils ben trillade av på vägen dit.

Sten Runo och Gert var överens om att runstenen måste gömmas tills de fått ordning på allt och lagligt kunde brygga vikingaölet i sitt mikrobryggeri. Under förevändningen att runstenen närmare måste undersökas på instutition i Nupsala drog de iväg med stenen om natten och fann en lämplig grop invid bonden Toto Alfredos åker att tippa den i. Snabbt var den täckt med jord och där låg den säkert i väntan på en smart lösning. ”Vem plöjer väl en åker i december” skrattade de på vägen hem.

Händelserna som följde fanns inte på kartan när de två for hemåt den natten. Makarakaupa klädd i grå kåpa för att inte röja sin annars svartklädda identitet stickandes Store Steffo Svetfastes svärd i magen på Gert som bar ringbrynja från Svetsfastes tid. Då Makarakaupa snodde med sig Svetsfastes svärd grabbade Gert ett annat svärd och fejkade in det i magtrakten så att tillrusande vaktmästare Gary Gargoyle skulle sprida budskapet om Gerts död så att Gert kunde operera fritt under de vidare förberedelserna av mikrobryggeriet. Sten Runo maskerad i svart för att antas vara Makarakaupa i jakten på Rubinnäktergalen som bara skulle gjutas av och bli en symbol i det nystartade varumärket för mikrobryggeriet, då han snubblade över gråklädda medvetslösa Makarakaupa hållandes vikingasvärdet. Lyckoträff! Esa och Risto med det ”andra benet” som de efter att lyssnat in sig via köksdörren trodde var av stor betydelse i tillverkningen av en fantastisk alkoholhaltig dryck, information de delat med sin mentor Makarakaupa. Trion kunde väl mest liknas vid Bill och Bull med Måns i spetsen. Hur Gert den gången hade ett ben nerkört i snön och hur en svedd julskinka landat där benet skulle varit i utsträckt läge kunde han inte förklara.

”Ja jisses, vad har vi ställt till med!?!” funderade Gert där han låg blöt och utmattad på stranden med den vilda jakten på Rubinnäktergalen pågående omkring honom.

Lucka 21

Lucka 21

Flodhörningar och skumtomtar

-Äntligen! Gerda gav upp ett vrål som vore hon Gert Fylking när hon såg att det var Gert E som klämdes mellan Bo och Blondinen med blodet droppande. – Fast, sa hon för sig själv när blicken växlade över till rubinslan som låg och gnistrade på andra sidan ån. Vem, vad, vem, hmm… – Sorry brorsan, jag har ett större mission än dej. Nu när jag äntligen fått fatt i rubinnäktergalen! -Åhh, min lycka, min älskade! Gerdas ögon snurrade och hon vinglade ut ur slängrumpan och fortsatte mot ån. Där nere vid stranden låg Seppo Svarts gamla flatbottnade eka. – Den tar jag, sa Gerda och knuffade ut åbäket i ån. 
 
-Ei saa peitää! Ropade röster bakom Gerda. Det var Makarakaupa, Esa och Risto. De hade också sett hur rubinnäktergalen for över till andra sidan och ville också ta båten. Gerda hade dock tur. Hon sköt ut båten från land just som de tre kom fram. – Ha ha, sa hon. – Där fick ni tji!  – Fick vi? Sa Makarakaupa och plockade upp två åror från marken. Gerda fick panik. Inga åror, hur skulle hon klara sig över? Strömmen tog tag i båten och hur hon än paddlade med händer och armar så gled hon längre  och längre bort från rubinen och allt närmare slussen i Semla.
 
-Kom så går vi, sitten mennään, sa Makarakaupa. -Vi tar oss över på bron borta vid Myllymääki kvarn
 
Samtidigt stod Gerda och gjorde åkarbrasor i kylan. Det var ju den 21 december och mörkret hade lagt sig tungr över nejden. Så plötsligt kände hon något innanför den bylsiga tomtedräkten, något hårt och smalt. – Ett ben? Sa hon. – Ännu ett ben! Det var en glad överraskning! Nu kunde hon paddla över flodens hörn till andra sidan, gnolandes en gammal slagdänga:  -”blot en dag, ett högerben dig sänder…”
 
Fast så lätt skulle det inte gå, ens för Gerda Kuj. Julhunden hade inte tappat stinget. Den tog ett språng, ryckte med sig Gert E ur Blondinens grepp och simmade över ån. Gert hängde med bäst han kunde. Han var som en halvtuggad lussekatt där han slängdes än hit och än dit av hundens galopper. När de passerade rubinen högg Gert tag i den med den hela hand han hade kvar, och så for de två ut ur bild.

Lucka 20

Jultraditionerna i Idwin är obrytbara, det vet vi ju. Långdansen fyra dagar före julafton slingrade sig längre, svängigare och kurvryckigare än någon kunde påminna sig att Rältas slängrumpa någonsin varit i närheten av, ens den gången då den hamnade på hedersplats i sillreklamen.

Glad musik flödade från spelmännens och spelkvinnornas fioler. Det trampades och stampades i snön. Hundratals tvåbenta bybor hade ätit sig tjockmätta av saffranskorv under gårdagens julmarknad och idag skulle allt överflöd dansas bort. I Idwin lyssnade man på Folkhälsomyndighetens råd. Här hölls inga händer. Här krokades arm. Ju fler armar som krokades, desto tätare blev kontakten mellan bybo efter bybo. Långt fram i rumpan skymtades Bo i By. Han levde ett undanskymt liv och kom turligt nog att göra så även i denna historia.

Allra främst i slängrumpan dansade S. Wag, en glad, högljudd och skäggig lirare, inflyttad från södra Skottland i slutet av 90-talet. När han fick syn på tomten vid Idvindiska Kompaniet – vår egen Gerda Kuj – gav han upp ett julevrål som hördes ända till grannbyn. Sen drog han halvt av axelsenan på Bo i By samtidigt som han skrek ”Öka, Öka, Tomten har kommit!” Gerda och Rupert såg skräckslagna hur horden av bybor ryckte närmare i en rasande fart, samtidigt som alla stirrade på Gerda och ropade ”Öka, öka!” Det gick inte att stoppa dem nu. De siktade på Tomten och tumultet var oundvikligt. S.Wag kom fram först. I sin iver snubblade han över den övermätta hunden, slog tinningen i hundens höftben och dog på momangen. Med sin plötsligt livlösa högerfot sparkade han till den gnistrande röda rubinen. Den flög över torget, studsade som en macka i ån och landade i den nyfallna pudersnön på andra stranden. Chockad och samtidigt skärpt som ett äkta detektivproffs följde Gerda rubinens loopande färd över folkmassan. Den gnistrade som ett tomtebloss. Hon noterade exakt var den landade.

Inget undgick privatdetektiv Gerda Kujs blick. Inget. I skenet från rubinen upptäckte hon blixtsnabbt en assymetri bland de hundratals dansande tvåbenta. Stadigt armkrokad mellan Bo i By och byns enda blondin hoppade en enbent. Gerda drog efter andan och stirrade. Den enbente var vänsterbent. Och rubinrött blod droppade från en avsliten högerbyxa. 

Lucka 19

The usual suspects

Skumtomtar & Corona

GERDA HADE FÅTT CORONA!!!
Ja, hon ville få folk att tro det. Att hon satt ensam hemma och tittade på Ensam hemma och ringde efter käk från VAADÅRA.
Bara för att kunna få vara ifred och kunna lägga all tid på de märkliga morden i Midwinter.

För att kunna ta sig ut och runt bland folk utan att synas så hade hon klätt ut sig som tomte. Och apropå tomte så fanns det många ”skumtomtar” som hon misstänkte och precis som alla andra stora detektiver så hade hon en hel vägg hemma full av kort på skumma typer, en karta, bilder på några hus, ben, runstenen och så några röda trådar från bilderna till platserna osv. Hum… Medan hon stod där och funderade så det knakade i hennes detektivskalle så ringde telefonen och det skulle visa sig att det blev det konstigaste telefonsamtalet i hela hennes liv.
Det var Rupert Rask från butiken Idvindiska Kompaniet.
– EN STOR HUND HAR KÄKAT UPP DIN BROR!!! KOM GENAST!!!

Som ni vet så har inte Gerda körkort. Men nu var det bråttom. Hon sprang ut i skjulet där hennes pappa Jerrys gamla Husqvarna stod och den startade direkt som vanligt. Till råga på allt så var det alltid stor julmarknad i Idvin den 4 advent och trots covidtider så kryllade det av folk. Det såg nog roligt ut där hon kom i full rulle utklädd till tomte. Väl framme vid butiken möttes hon av Rupert.

-DÄR DÄR!! DÄR I BAJSET! Rupert pekade på en hög med hundskit på trottoaren. Gerda tittade närmare och j, mycket riktigt, där i låg ett finger och på fingret satt en speciell ring som hennes bror fått av deras pappa Jerry Kuj. Bredvid högen låg det en stor förnöjd hund och sov och mellan tassarna höll den en gnistrande stor röd rubin.

Lucka 18

Tänd ett hus och låt det brinna

– Mään va ska det petyda då?? hostade Esa.
– Vad harru i kapsäcking särring?? frustade Risto. Innan Makarakaupa hann reagera hade hunden som varken var rund eller från Lund tagit ett jätteskutt mot säcken, knuffat denna ur hennes hand och börjat bita sönder botten. När öppningen var tillräckligt stor drog hunden vant ut personen försiktigt i fotknölen (han extraknäckte nämligen som livräddare vid norska gränsen om somrarna). Det märkliga var att det bara verkade finnas ett ben att dra i…
– Flämt! sa Risto.
– Flås! sa Esa.
– Hjälp! sa, ja vem?

På marken framför dem låg en tilltufsad man med en grå kalufs och en ännu gråare uppsyn, som krampaktigt verkade hålla något i famnen. Och mycket riktigt, nog fattades där höger ben…
– Tig! fräste Makarakaupa. Mitt herrefolk, detta är inge mindre än Gert. E. Kuj, en bror till en viss pesvärlig privatdetektiv. Och Gert, du har något jag vill ha.
– Aldrig din Mackapacka! tjöt Gert. Över min döda kropp.

– Det kan vi nog ordna, skrockade Makarakaupa och tog fram en torkad saffranslängd och klappade den i handen.
– Det finns värre sätt att dö, det kan säkert en runolog eller två intyga, sa hon flinande.
– Satan Mackanpickepackarn! Är det du som mördat alla run-nissar?? skrek Eso.
– Sälvklart inte, din hönshjärna. Mina händer är reena som den gulaste snön. Men jag har mina kontakter, bland annat en som plockade högerbenet dära.
Den svarta pekade på stumpen där Gerts ben en gång suttit.
– Om han bara var bättre på att silja på höger och vänster…suckade hon. Nåväl, hit med rubinslan nu.
– Va?? sa Gert.
– RUBINNÄKTÄRGALEN NU! vrålade den svarta, och Gert vågade inte säga emot. Darrande räkte han fram knytet. Men för andra gången på mycket kort tid överrumplade hunden alla, ryckte knytet från Gerts fingrar (och ett pekfinger också för den delen) och sprang iväg.
– Hundsaaatan! hojtade Makarakaupa.
Hela stugan stod i lågor.
– Hoppas hela siten prinner ner, hostade hon.

Lucka 17

PT 1
Intet ont anandes fortsatte festen i stugan.

Att klucka stavas som lucka fast med k kan inte vara ett sammanträppande, skrattade Esa efter att Makarakaupa halat fram en flaska bubbligt (G)Win. Hon hade nämligen följt Juliakalendern, en bild på ett ansiktes förvandling under december månad.

Att Esa stavas som jordenruntresa fast utan jordenruntr är det roligaste jag hört sen jag komprimerades, skrek Risto.

Som en lusseboll, fast av eld, tog det nu pyr i mossan. På finska kallas det för mossepulle, vilket det gjort sedan Pockstensmannen sjönk ned i mossen.

-Helvettikyrpäperkelesaatanavittu, ropade Makarakaupa.

-Mina medeltidstuggummin prinner inne, orerade Esa och tittade skrämt men med lågan i ögat på Risto.

Makarakaupa hävde sig upp från bordet och sprang in i stugans andra rum medan hon ropade åt turturduvorna att rädda (G)Winet, medan hon samtidigt svingade fram en stor kappsäck över huvudet, pangade en ruta och prickade en snödriva och grannbarnens snölykta i farten.

Även om den var tung, så var hon ändå finsk.
Fortsättning följer.

PT 2 En bra bit in i de norska skogarna vaknade i samma sekund en hund med en spännande bakgrund. Han hade fötts i ett sund långt från Lund, men denna natt skulle han inte få en blund. Efter att ha varit fast i Norge lämnade han gränskontrollen bakom sig och kutade rätt in i Idwins skogar. ”Hurra hurra! Fri från Norge”, tänkte hunden.Hundens husse, en snäll karl som jobbade med VVS, var numera fast i Sydafrika till efter nyår, men hade tränat sin hund att vittra eld, lågor och äldre TV-personligheters merch. Hunden styrde därför kosan mot den brinnande stugan i Idwin, och hann på vägen dit rekapitulera sina kunskaper i eldsläckningskonster (både norska och sydafrikanska).Medan Makarakaupa, Esa och Risto kravlade sig ut ur den pangade rutan anlände hunden som började sparka upp snö på den brinnande baracken.- Voff, sa hunden.Från Makarakaupas kappsäck hördes en rederlig covidhostning, som både fick Roisto, Esa och hunden att hoppa till.- Nu är vi alla en del av det här, sa Makarakaupa med en svart blick…

Lucka 16

Släckt törst vare här!

Den stora Dodgen sladdade fram på grusvägen längs Grundån. -Satana särring att sööra, skrek Risto medan han for som en Lovikkavante i paksätet. – Hö hö hö, som på tonåret, skrattade Esa. – Som söra nattrally mellan älgskiten ju! Hö hö hö!

Till slut tvärnitade Makarakaupa och de tre vännerna klev ur bilen och gick in i hennes stuga på lite vingliga ben. – Nu plir det festen, pöjschkar, sa hon, Slå er ner vid köksbordet så ska jag göra trevligt. Hon tände adventsljusstakens tre ljus och öppnade en lucka i golvet där hon plockade upp tre flaskor, en till dem var.

– Årets Idvin, sa hon. Fick det av en kompis som jobbat som druvtrampare porta på herrgården. Ska ha blivit en fin årgång, sägs det. Nu festar vi lite tills vi sätter igång planen mot Gerda. Schkål pöjschkar!  -Schkål!  svarade Esa och bet av toppen av flaskan med tänderna. 

-Där Idvin går in, där går Esa ur skolan! Sa Risto, och så bet han också av toppen på sin flaska.
 
Skålandet och skrålandet fortsatte i stugan. Och skrålet blandades med de julsånger och låtar från Pakethållare som strömmade ur Makarakaupas lilla Nokia-radio. Efter en stund låg de tre vännerna avsvimmade vid köksbordet och på köksgolvet i den lilla gula stugan vid Grundån. Dimman smög runt knutarna och gräsänderna svirrade runt i ån på jakt efter ett skrovmål. Allt medan adventsljusstaken arbetade sig ner mot sin torra och mossiga prydnad. Men det var det ingen som såg. Istället kunde man höra hur en Yamaha XT -76 knattrade igång och försvann i mörkret (som alltid med klent lyse). Och den saknade sin reservdunk. Fast det var lika bra, eftersom den var tom. Tömd i en liten stuga vid Grundån.